Olyckan.


Det var onsdagen den 27 oktober 2010. Klockan var nästan sex på kvällen om jag inte minns fel. Jag och Hanna hade butiken och det var ett flertal saker jag inte hunnit göra under dagens gång. Lönerna och månadrapporten låg och väntade sen några dagar tillbaka och hur man än försökte var det omöjligt att hitta tid. Jag var arg på mig själv för det. Stressad. Jag sa till Hanna att jag skulle gå med soporna innan vi stänge så att vi kunde ha det snyggt och rent på lagret kommande dag.

Soputrymmet ligger kanske 100 m bort från butiken, under jorden. Vi delar utrymmet med Nk och alla andra runtomkring men trots det stöter man nästan aldrig på någon där nere. Det är helt tomt. Även den här dagen. Jag försökte skynda mig på för att snabbt komma tillbaka till butiken. Jag packade vagnen tills den var proppfylld och rullade ner den bland lastkajarna och bort mot det som skulle bli olycksplatsen. Vi slänger soporna i en stor komprimator. Det ser ut som en container ungefär med en skiva i botten som går fram och tillbaka. Den trycker på flera ton och stannar inte upp oavsett vad som finns i. Den kör bara. När jag står där och slänger i kartongerna en och en så råkar jag plötsligt slänga ner nyckelknippan jag hade på fingret. Jag suckade, blev arg och tänkte att fan den där måste jag hämta. ''Det går fort''. Det är otroligt lätt att ta sig i maskinen eftersom den är öppen upptill och det står även stegar så att man kan kliva ner på sidan. Jag hoppar i och får tag på nycklarna som hade åkt ner bland kartongerna och landat längst bort i maskinen. Dock hinner jag inte tänka mer förren jag får syn på skivan som kom fortare än jag trodde bakom mig. Jag hinner få upp ena foten på kanten, men när jag ska dra upp den andra så var det redan försent. Maskinen hade börjat trycka åt benet så att det satt fast och trycket blir allt hårdare och hårdare. Det gick rätt långsamt, jag känner varje centimeter när den kör igenom benet. Jag kommer även ihåg hur maskinen låter, den rasslar till lite när den pressar sista biten. Paniken som sprider sig är obeskrivlig. Innan skivan går tillbaka åker det ner en annan skiva horisontelt som skär av benet en bit under knät. Det blöder som bara den och jag skriker tills jag inte orkar. Precis då, bara några sekunder efter att jag insett att benet gått av, kommer det en kille. Han var påväg hem och tog en genväg nere vid lastkajarna. Han tittar in och frågar vad som händer och jag ber honom i panik att dra upp mig ur maskinen. Det gör han, han är lugn och sansad tills han dragit upp mig över kanten och ser att mitt ben gått av. Då blir han skräckslagen. Jag själv började bli yr nu. Förstår inte riktigt vad som hänt men jag lyckas i det ögonblicket tänka tillbaka på en person (Per), som lärt mig en del andningsövningar man kan använda när man är i stressade situationer. Man ska andas in och tänka ''allting är'', andas ut ''precis som det är''. Det är radikal acceptans och har en lugnande effekt. Det hjälpte mig! Mitt ben har precis gått av men jag var i total harmoni med tillvaron, på riktigt. Killen drar mig längs golvet och lägger upp mig på nåra pallar. Han säger att han måste ut och ringa ambulans. Jag ber han stanna och säger att han inte får lämna mig nu. Jag ville inte va själv. Han sa att han måste och försvann. Jag var dock inte ensam, Per var där. Jag hörde hans röst hela tiden. Inte långt därefter kom ambulansen. Jag bad dom söva ner mig fort som fan för det här orkar jag inte. Jag bad dom även lösa situationen på mitt jobb. Vi hade ju löner och grejer att fixa och till och med EVENT på fredag, DET MÅSTE JAG JU VA MED PÅ! Det tyckte inte ambulanskillen.. Några timmar senare vaknade jag upp på sjukhuset utan att först förstå vad jag gjorde där. Sen såg jag min mamma, pappa och bror sitta runt sängen. Dom såg så ledsna ut så jag förstog att det inte bara varit en dröm. Det var min verklighet.

Idag är det exakt 8 månader sen det hände. Jag har aldrig ifrågasatt varför jag hoppade ner. Aldrig. Vad leder det till? Det hände, och det här
borde ha hänt. Jag var inte vaksam, och kanske, är maskinen lite för tillgänglig. Jag klandrar mig inte. Jag följde en mänsklig impuls. Det är naturligt. Nu ska jag fortsätta livet från vart jag är idag, med protes. Jag plockar upp fanan igen och känner mig starkare än nånsin! Jag har ett helt liv framför mig, ett liv jag inte hade haft om den här killen inte hört mig skrika. Hade han inte gått förbi just då hade jag tryckts in med kroppen i maskinen. Då hade det inte vart mycket kvar av jessi:( Nu e de det. Vilken tur:) För jag vill verkligen leva! Jag ÄLSKAR livet. Det som har hänt ska jag göra till min fördel. Jag tror på mig själv och vet att jag kommer att klara av det här. Tack Björn för att du räddade mig:) Din insats går inte att mäta med något i världen..

Om

Ditt namn eller något annat som förklarar bilden

My name is jessi.

My name is Jessi. Är hög på livet och på er. Gud va ni är bra:) I slutet av 2010 råkade jag tyvärr fastna i en maskin med mitt ben så att det gick av, whopsi.. Men du, jag kör ändå! Min blogg handlar om mig och mitt nya liv:) Ett liv med protes. Jag är REDO och TAGGAD, är du? Självklart!
RSS 2.0